Tour of Jämtland!
Laget var laddade för denna upplevelse, både för banprofilens och för nya jaktmarkers skull. Och visst blev resan en härlig upplevelse. Häftig terräng, vackra vyer, tuffa banor, otroligt gött väder, god mat och så såg vi ju en björn.
Det bästa på vägen upp var nog onekligen, och jag pratar nog för alla, Brengdahls köksmästeri uppe i stugan i Sveg där vi camperade en natt. Att dagen efter i strålande sol rulla några timmar i Sveriges bjönrtätaste områden, innan vi gav oss av mot prologen i Östersund, och skåda just en björn gjorde det inte sämre!
Taktiskt sett hade vi preliminärt sagt att detta var ett lopp där vi hade förhoppningar att satsa det mest på Jimmy. Nu hade herr Rönn oturen att vara lite småförkyld när vi åkte upp, men vi visste inte hur mycket det skulle påverka, så det blev ändå planen tills vidare. Med en 7:e plats efter prologen var vi förväntansfulla inför fredagens dubbeletapp. Den mest kritiska passagen på etappen mellan östersund och Åre, som avslutades upp till Copper Hill, var definitivt de knixiga 2 km inne i Åre och den branta och relativt långa Granenbacken med sina 18% lutning. Undertecknad, hade fullgjort sitt dagsverke, om han kunde bidra att lämna av Jimmy i toppen på klungan just där. Jag och Erik såg till att så skedde och sen kunde vi i lugn och ro släppa (skönt!) och sen bara hoppas att de andra med Jimmy i spetsen, hade bra ben i stigningarna.
Medans Renhage kom efter i en vurpa, Brengdahl hade pyspunka i komb med sega ben, gjorde Jimmy en stabil insats, men kände själv att han inte kunde göra sig själv riktigt rättvisa. Men bergstempot, som inte var alltför brant, skulle nog ändå kunna ge chans till topp 10, hoppades vi.
Begrstempot, med ca 2 km platt och utför i början, följt av ca 5 km uppför, var allt annat än lätt för mig, trots att jag skulle köra lugnt. Sämre ben går nog knappt att köra med än dom jag hade fre kväll. Fast att jag höll igen, strejkade benen, musklerna ville inte kontraktera (CNS var nog inte på humör) och det var en ren plåga att köra upp fast att det tog minst 5 min längre tid än toppskiktet.
Jimmy gjorde återigen en stabil insats trots förutsättningarna, men många klättrar starkt, så Rönn ligger kring 14-15 plats inför morgondagens 22 milare mellan Trondheim och Åre.
Efter en hel del logistisk problematik, minst sagt, står vi på starten i Trondheim (vid det gamla Teknikska Universitetet, inte det nya). Kuperad första hälft, därefter 7 mil platt till målet i Åre. Bröderna Northug står förresten på starten, vilket skapat en del rubriker kring hur en världsmästare på skidor står sig mot amatörcyklister. Utan att ha någon koll på hur mycket Petter cyklar eller vad han gjort dagarna innan var jag tämligen säker på att han skulle hänga med i främre ledet över alla stigningar (vilket visade sig vara fel...)
Kalasväder, och en ganska nervös Reck, detta eftersom vi redan efter ca 2 mil, skulle uppför en rejäl stigningar på 4 km på kanske 7-8% skulle jag tippa. Och med så kassa ben som jag hade på bergstempot, var det inte att undra på att nervositet infann sig. Jag hade ingen större lust att bli avhängd direkt och sen köra motionslopp i 19 mil. Med mkt pepp och ladd och positivt tänkande var det gött att benen svara uppför bättre än på mkt mkt länge, så jag hela dagen sen orka sitta med i typ andra klungan uppför de stigningar det blev hårdkörning (vilket skulle visa sig vara väldigt få) och jag talar nog för väldigt många i klungan när jag säger att den sista toppen dök upp väldigt plötsligt
-är vi redan uppe?!
-är detta verkligen sista bergspriset uppe vid Storlien?
Ja, tydligen var det det, och istället för, som spekulerats, en helt uppsplittrad klunga, återsamlades den lilla splittring som blev mot slutet, och 90% av klungan körde in mot Åre.
En parantes dock, Erik stötte strax innan sista stigningen då hans klättrarben inte riktigt var med honom denna dag. Klokt gjort! Renhage, Brengdahl och Jimmy satt med de 15-20 första på sista bergspriset, vilket gjorde att EPIC MCK Elit hade 4 man i täten på toppen! Trevligt minst sagt! Sen var det inte det lättaste läget att göra något med den situationen denna dag...men det blev i alla fall underlag för en del bra diskussioner om taktik i bussen efteråt.
Det var för övrigt skoj och imponerande att se hur aggressivt vissa klubbar och cyklister vågade köra på denna sista etappen, för att sätta press på Cykelcity. Dom fick verkligen jobba hårt denna dag. Sen är det klart, att som tränare för CC, är jag klart ganska glad att dom går hem med storseger i slutändan!
Banketten på lördag kväll hade väldigt god mat, tyvärr hade 20 mil transfer till Trondheim, följt av 6 timmar i sadeln, satt sina spår i många, så det blev en ganska lugn afton för de flesta.
kl 06.00 styrde vi kosan hemåt, kl 18.00 kramade jag om barnen igen, och sa att det här var sista gången pappa åker iväg så länge på cykeltävling.
Vad svarar man sina barn efter en lång cykelresa, när sonen frågar vad jag blev och varför jag inte vann? Man leder in dem på nått intressantare...
- jag såg en riktig björn!
Reck
Tour of Jämtland var på många sätt häftigt (hur många svenska cyklister har kört lopp med denna banprofil?! och med en helikopter över huvudet som filmar), ledningen, som verkar lyhörda, har rutin från andra arrangemang och vet redan nu mycket om sina styrkor och svagheter med touren inför kommande år osv Det ryktas om en fortsättningen med fler etapper. Det är bara att gratulera svensk cykel i så fall.
Världens största träbjörn står förresten i Sveg!
