Falköping Cup

Falköping Cup - eller "konsten att cykla en tävling utan att tänka för mycket på sitt nästan ihopläkta nyckelben"

Efter Kinnekulle satt ju vi i EPIC Mölndal med en andra plats att förhålla oss till inför fortsättningen. Fortsättningen innebar Falköping i söndags. En bana med 10 platta mil (med mer kantvind hade det blivit en helt annan tävling) och sen 11 tuffa avslutningsvarv med en backe på sammanlagt ca 1,5 km uppdelad i två partier.

Cupen är lång detta år med ganska många tävlingar, och ambitionen för EPIC har inte varit det sammanlagda, utan snarare att göra några bra resultat på enskilda cuper. Men det ger förstås extra motivation att gå in i en tävling med en andra plats i sammandraget. Vi var alltså rejält taggade, och tänkte göra så gott vi kunde som lag och som enskilda prestationer. Kongo och dansken, lika taggade dom, stod för proffsig back-up i servicebilen plus ett stort uppbåd langningspersonal i backen. man tackar!!
Att bara köra för Erik var inte aktuellt, när motståndarna har flera kort, och cupen som sagt är låång. Taktiken var att på ett defensivt sätt finnas med i de grupper som kanske går iväg i ett tidigt eller en bit in i loppet. Inte driva attackerna, utan bara följa med de som ser ut att kunna hålla. Jocke, Christian och Steve fick den rollen, medan Erik, Jimmy, Brengdahl och Renhage skulle sparas och stöttas så länge det gick, så att dom kunde vara med och "sprätta" inne i backarna, när Cykelcity mfl nog skulle sätta in de avgörande attackerna.

Över till nyckelbenet som jag bröt 5 veckor tidigare. 3 veckor efter operationen gick det bra att cykla ganska normalt, och 2 veckor senare var jag alltså med på starten igen. Pga osäkerhet fick jag en mer fri roll som hjälpryttare. Då och då gick det att koppla bort det faktum att man nyligen gått i backen ganska hårt, och har ett fastskruvat och bara nästan ihopläkt nyckelben på vänstersidan. Ibland inte, och man blev lite fegare än vanligt. Inte minst när man skulle svänga vänster. Eller när någon vingla...eller man hörde kraftiga inbromsningar...På det hela taget var det ändå mest kul att vara tillbaka, om än också lite "nåjjigt". Kul att många uppmärksammade att man var tillbaka osv

Tillbaka till tävlingen. Som en av två (sportdirre Mats Harring är den andre) som brukar lägga upp vår taktik, tyckte jag att laget skötte sig utmärkt denna gång. Vi fanns med där vi skulle, utan att förta oss, och när vi kom till avgörandet, var det inte fel på lagarbete eller positionering, utan det var bara det att andra kunde attackera och cykla lite fortare än oss. På det hela taget var vi ganska nöjda ändå när vi satt i bussen på väg hem och summerade dagen. Jimmy imponerade med att orka överbrygga solo från en grupp till en annan och slutade 16:e, bäst för dagen. Erik hamna tyvärr strax utanför topp 20, och föll därmed en del placeringar i totalen. Extra uppmärksamhet tänkte jag även skänka Christian som efter en tung period, med sjukdom vid fel tillfälle, nu verkar vara tillbaka. Stark hela dagen, tog mycket ansvar på den platta delen, och kunde även, trots sina 93 kg, dra fram Jimmy och Erik de första två gångerna i backen, fast det gick riktigt hårt.

Nyckelbenet då? Jo tackar som frågar, pga nervositeten och anspänning, var jag redan efter 30 min tävlande stel i nacke och axlar, men dagen efter loppet, när jag och Christian var ute på en go fikarunda i solen, kändes kroppen (och benen) bara ännu bättre än innan.

Reck